”Det är kamratskapet som gör att jag fortsätter, jag har mina vänner här”

Det är en kylig morgon när jag svänger upp på stallbacken till Piteå Ridklubbs stall på Grisberget. Snön knastrar under fötterna när jag går mot stallet och när jag öppnar dörren möts jag av det lugna tuggandet av hö, värmen och den bekanta doften jag minns från mina egna barn- och ungdomsår. Här i stallet ska jag idag träffa Nina Lundmark som varit en del av Piteå Ridklubb (PRK) sedan föreningen startade för 60 år sedan.

Nina har med sig ett gammalt, vältummat fotoalbum, fyllt av minnen, värme, vänner och hästar. När Nina berättar om hur allt startade kan jag se hur det glittrar till i ögonen.

Piteå ridklubb startade i ett gammalt ”fuse” på Annelund, utan vatten och värme. Det var från början bara tre hästar, som grundaren Stig Kempe tagit till Annelund från Norrlands Dragonregemente K4 i Umeå där närmare 400 hästar på den tiden fanns uppstallade. Det var en tid då armén beslutade att en efter en ersätta hästarna med bandvagnar, vilket visade sig bli starten på Piteå Ridklubb.

Stig Kempe, som var föreningens första ridlärare finns med på flera av bilderna i fotoalbumet. Han var den stora drivande kraften, berättar Nina, han hade kunskapen och kontakten med K4 och möjliggjorde föreningens bildande tillsammans med Hilding Marklund, Tage Sjöberg och Eva Carlström.

”PRK bildades 1965, då var jag 13 år. Jag hade åkt mycket skidor innan, men jag minns att efter första gången jag var på ridskolan, då slutade jag med slalomen, det var något alldeles speciellt att få hålla på med ett levande djur.”

Och på den tiden red man på allt, ibland var det jordbrukshästar och i stallet fanns även en åsna vid namn Ivägen, för han var alltid ivägen, berättar Nina och skrattar. Till det lilla ”fuset” på Annelund hörde även boningshuset ”kåken”, berättar Nina och visar bilder med glada ungdomar framför farstukvisten på ”kåken” i fotoalbumet.

”Vi bodde ju i kåken på helger, kvällar och lov. Föräldrarna fick komma och ta hem oss och tvätta upp oss mellan varven och på sommaren var det läger. Kamratskapet och kärleken till hästen har alltid varit det viktigaste.”

Vi bläddrar vidare i fotoalbumet och tittar på bilder från 60- och 70-talet som visar uteritter på de stora ängarna som då omgav det som idag är bostadsområdet Annelund och en ung Nina som utan hjälm hoppar höga hinder på en stor häst (otänkbart idag, men så var det på den tiden).

”Hjälm hade vi nog bara på tävling”, minns Nina och berättar om en av de första tävlingarna som Piteå Ridklubb åkte på. Då bar det av till I19 i Boden. ”Där träffade vi tävlande från hela Norrbotten. Från Kiruna och Gällivare kom hästarna med tåg, Luleborna red och jag minns att vi lastade in våra hästar i slakteribilen, gissa om vi tyckte det var spännande? Kirunaryttarna kallade oss för Stigs flickor. Jag minns så tydligt att i täten red Stig i vita ridbyxor, svart kavaj och vit hjälm. Bakom red vi i vita tröjor, byxor och svarta västar.”

Intresset för ridklubben ökade och till slut flyttade PRK in i den gamla affärshallen TRIO-hallen på Grisberget, där ridskolan håller till idag. ”Vilken glädje det var för oss alla” minns Nina.

I albumet finns hästar vid namn Pajas, Favorit och Cherie förevigade. Men också bilder på flickor (och några pojkar) i olika åldrar som fastnat i Ninas minnesalbum. Det är tydligt att det fanns en varm gemenskap i föreningen redan då.

”Gemenskapen är anledningen att jag fortsätter på ridskolan” berättar Nina, som hunnit bli 73 år och fortfarande är aktiv i klubben. Hemma i stallet i Svensbyn finns det sex hästar, varav tre är Ninas egna som hennes barn och barnbarn rider på. Kärleken till hästar verkar gå i arv. Trots eget stall på gården rider Nina på PRK en dag i veckan. ”Nu rider jag i en tantgrupp, vi har ridit tillsammans i 60 år och har jättekul tillsammans, det är kamratskapet som gör att jag fortsätter, jag har mina vänner här. Och på en stund kommer även mina barn och barnbarn som också rider på klubben.” berättar Nina med värme.

Ett av de stora värdena med ridsporten och klubben menar Nina är att det alltid funnits medlemmar i alla åldrar.

”Så fort du är vuxen och börjar rida stor häst spelar det ingen roll om du är 21 eller 70, om du är pojke eller flicka, alla tävlar i samma grupp. Man grupperas varken efter ålder eller kön och det är nog ganska unikt för ridsporten.”

Men är ridningen för alla? Ofta pratas det om ridning som en dyr sport. Och så var det redan på 60-talet när klubben startade.

”Från början kostade det 2,50 att rida en kvart, 5 kr att rida en halvtimme. Mer än så red man inte, det var jättedyrt tyckte folk på den tiden. Det är dyrt att rida, men att spela hockey är också dyrt.”

Från start har det varit viktigt för klubben att vara en förening för alla. Ridskolan är även för dem som inte har möjlighet att ha egen häst och det har under alla år funnits hjälmar och utrustning att låna. I ridhuset finns även en bytarhörna där elever då som nu kan lämna in och byta urvuxna ridbyxor och stövlar.

”Man ska ha möjlighet att få rida även om man inte har råd att ha en egen häst. Det är en förening för alla. Det är inte bara elitryttare. Även om de är jätteviktiga.” säger Nina.

Piteå Ridklubb har gått från det gamla dragiga “fuset” på Annelund, till att idag vara en av Norrbottens mest levande ridklubbar, med många aktiva medlemmar och även framgångsrika tävlingsryttare. Verksamheten står idag på tre ben: ridskoleverksamheten, tävlingsdelen där klubbens medlemmar tävlar i både hoppning, dressyr och WE, och den anpassade ridningen. De senaste 20 åren har anpassad ridning varit en viktig och betydelsefull del av verksamheten. ”Där har vi ”gamlen” varit väldigt delaktiga. Det är en viktig fråga för klubben. Att få vara nära hästen, komma ut i skogen, hålla balansen… Det kan vara träning nog bara att sitta på hästen.” menar Nina.

När Nina varsamt stänger igen fotoalbumet blir det tydligt hur mycket som ryms i sextio år av hästliv. Hästar som man minns vid namn, roliga upptåg i klubbhuset, leriga stövlar och alldeles egna äventyr ryms i hennes berättelse. Men kanske är det ändå gemenskapen som är den röda tråden – från åren i det dragiga ”fuset” på Annelund till dagens moderna ridskola på Grisberget. Flera generationer har vuxit upp här, mötts i ett gemensamt intresse och hittat både en meningsfull fritid och ett inkluderande sammanhang på ridklubben. Precis som hästarna behöver flocken, behöver människorna den också tänker jag när jag ser det sammansvetsade gänget damer leda in sina hästar i ridhuset för veckans höjdpunkt, ännu en ridlektion i raden av många.