“Vi ser det som vårt livstidsprojekt att rädda ödehuset”

I utkanten av Roknäs, där tranorna sveper över vårgula ängar och där gamla timmerhus bär på bortglömda historier, reser sig Gamm-Ols, byns en gång ståtligaste gård, ur sin långa dvala. Här, i mötet mellan dåtidens snickarglädje och framtidens drömmar, växer något nytt fram. Med varsamma händer och envis kärlek tar Jim och Elin sig an den övergivna gården de förälskade sig i redan som unga. Här kan du läsa om drömmen om livet på landet i hembyn Roknäs och ett byggprojekt som är både en livsstil och kärlekshistoria, där varje stock bär en vision om att bevara det som en gång var – och ge det liv igen.

Det är en solig men lite kylig vårdag när jag kör in på Roknäs byaväg som kantas av gamla röda norrbottensgårdar och vida ängar, tillsammans med villor byggda under olika årtionden genom senare 1900-tal. Såsmåningom skymtar jag den gamla timrade gården, som står en bit in från vägen, lätt lutande och med rester av röd slamfärg som genom åren pinats av väder och vind. Med låga berg och vårgul ängsmark som en vacker, spirande bakgrund. Invid huset byggs ett stall i gammal stil och man riktigt känner hur platsen är på väg att få nytt liv. Några tranor flyger över det gamla plåttaket innan jag parkerar bilen vid sidan om huset.

En gång i tiden var gården Olofsgärdet, eller Gamm-Ols som den också kallas, en av bygdens ståtligaste gårdar. En stor timring med kraftiga timmerstockar, byggd i flera sektioner och stora fönster utsmyckade med snickarglädje. Olofsgärdet som byggdes någon gång under 1700-talet var en gång en hästgård och ägarna av gården, som var en av bygdens största markägare ägde flera hundra hektar mark. Under generationer styckades marken av i omgångar och blev till nya fastigheter där nya familjer valde att slå rot och skapa sitt hem.

Vi spolar fram tiden ungefär 200 år, till ett nytt milennium och år 2007, då Jim och Elin träffades. Som nyblivet par för 18 år sedan brukade Jim och Elin köra förbi den gamla timrade norrbottensgården.

– ”Det här huset, det ska vi ha” sa Jim redan då berättar Elin. Vi hade spanat in det där huset som bara stod där. På ett fantastiskt läge. Vi hade aldrig sett någon där och vi hade ingen aning om vem som ägde det, berättar Elin.

Jim, som är uppvuxen i Roknäs, inte långt från den gamla gården berättar att han under uppväxten ofta varit på den öde gården och lekt tillsammans med kompisar. ”Det var byns spökhus”, berättar Jim.

Efter att Jim och Elin varit ihop i några år bestämde de sig för att ta reda på vem som ägde ”spökhuset” och lyckades genom lantmäteriet med att hitta gårdens ägare, som bodde i södra Sverige. De beslutade sig för att ringa upp henne.

Kvinnan på andra sidan telefonlinjen berättade att hon inte var intresserad av att sälja. Hon hoppades på att någon av hennes barn skulle kunna vara intresserade och drömde om att gården skulle gå i arv.

– Vi kände oss verkligen som en i mängden som ringde. Ägaren berättade att många hade hört av sig genom åren, men hon visste lite vem Jims föräldrar var och vi hörde att hon gillade att vi ville ta vara på gården. Kvinnan lovade att höra av sig om hon skulle sälja. Men vi fick aldrig något telefonsamtal.

Jim och Elin hittade så småningom ett hus att köpa. Ett gemensamt renoveringsprojekt. Efter några år flyttade Jim och Elin till ännu ett nytt hus, även det ett föremål för totalrenovering. Paret berättar att renovering och byggnationer blev deras intresse, eller kanske sätt att leva.

15 år efter telefonsamtalet till södra Sverige satt Elin och scrollade på Hemnet när hon plötsligt fick hjärtat i halsgropen då hon fick syn på den gamla timrade norrbottensgården! Det visade sig att ingen av kvinnans barn hade delat hennes dröm, att ta över gården.

– Jag var ju en riktig Hemnetknarkare. Vi hade drömt om en gård så länge. Första tanken var att vi blev lite besvikna, hon skulle ju höra av sig. Men det var självklart att vi skulle åka dit på visning. På visningen berättade vi för mäklaren att vi hade pratat med säljaren redan för 15 år sedan. Mäklaren tog det vidare till säljaren – och hon kom ihåg oss! Hon gillade tanken att vi ville bevara huset och ville verkligen sälja till någon som bevarade hennes släktgård. Så hon bestämde sig för att vi skulle få köpa huset och det blev ingen mer visning. Kanske hade vi lite tur där, så när beskedet kom var det självklart för paret att slå till.

– Vi hade bestämt oss. Vi skulle verkligen ha det, oavsett vad det kostar! Det här var vad vi verkligen hade drömt om. Vi var överlyckliga när köpet var klart.

– Nog är det ju skräckblandad förtjusning också, det är tredje huset för oss. Vi har totalrenoverat två hus och vet hur mycket arbete det faktiskt innebär. Många dumförklarade oss och många tror fortfarande att vi inte kommer klara det. ”Det kommer kosta eran relation”, får vi höra ibland. Men det här är vårt liv. Vi trivs med att få ha projekt tillsammans.

Två år har nu gått sedan paret köpte byns gamla ödehus. De berättar att de redan när de köpte huset hade en ganska klar bild av hur de vill ha det och hur de drömmer om att behålla så mycket som bara är möjligt, för att bevara huset och dess historia. Tanken är att med hjälp av Jims styvpappa som är timmerman låta timra ned huset, för att flytta det några meter och sedan timra upp det igen. Det är ett sätt att rädda den gamla timringen, som genom tidens tand börjat luta.

– Vi ska bevara så mycket vi bara kan och ta vara på det som går. Det är egentligen otroligt att ingen någonsin har vandaliserat i huset som har stått övergivet så länge, det är ingen som har brutit sig in och klottrat eller krossat rutor. Det känns viktigt att bevara den gamla stilen och traditionen, att det inte står funkisvillor överallt. Vi älskar att ha projekt tillsammans, vi är inte så intresserade av att resa. Vi vill dona hemma.

Vad var det som lockade med att flytta till Roknäs?

– Vi tycker om att det är öppet, vi har alltid velat bo på ett öppet läge. Roknäs är en levande by och det är nära till allt, både butik, skola och barnens idrott. Allting finns här. Och det är inte alls långt in till stan. Jim är uppvuxen i Roknäs och jag i Böle och vi har nog aldrig haft någon längtan att bo i stan. Något vi tycker om med Roknäs är att det finns många driftiga och kreativa människor här som driver gårdsbutiker och engagerar sig i föreningslivet. Sen att barnen får växa upp ute på landet. För oss var det den främsta anledningen. Vi har själva vuxit upp i en by. Vi tror att ungarna får sunda intressen av att bo på landet, de leker mycket ute i stället för att sitta hemma framför en skärm. Vi har ju djur också och bygger stall på gården också.

Och någon större tvekan har aldrig funnits, trots projektets omfattning.

– Nej egentligen inte. Många gånger hade det varit enklare att bygga nytt, men då tror jag många gubbar i byn hade strypt mig, säger Jim och skrattar. Sen är vi ju två helt vanliga arbetare, så det är klart att det här är ett kostsamt projekt för oss, som kräver att vi gör mycket själva. Men vi är vana att bygga och renovera. Det är en stor del av vårt liv. Jag har inte varit ledig en sommar sen jag var 20 år, jag har alltid byggt på något , berättar Jim.

– Det är klart man känner att man inte är lika ung som tidigare, nu har vi två barn och det är mycket fotbollsträningar och aktiviteter kring barnen. Vi vet att när vi är färdiga med sista plankan då är det bara börja om igen. Men det känns värt det. Det måste vara ett intresse om man ska ta på sig något sånt här.

Vad har ni fått för reaktioner av andra?

– Dottern höll på att svimma när hon kom in i huset första gången, berättar Elin och skrattar. När vi hade sålt vårt gamla hus som var helt nyrenoverat och hon fick följa med och titta på det nya projektet trodde hon nog inte det var sant. ”Ska vi verkligen bo i det här? Ni har köpt ett spökhus, ett ruckel – och det har ni tänkt att vi ska bo i?! Hur kunde ni göra så här?!” Det var nog svårt att visualisera för henne, hon var bara sju år då. Men nu börjar barnen smälta tanken om att det en dag ska gå att bo här.

Elin och Jim berättar med värme om att det är många som har hört av sig och som är glada över att någon vill ta hand om huset. Det är många som är nyfikna och vill komma in och titta.

– Jättemånga är jättepositiva. Sen har vi andra hälften som säger det här kommer aldrig gå. Men det är många som har kört förbi huset och tyckt att ”gud vad trist att det bara står där”. Många äldre hus blir bara stående och det är många som tycker det känns väldigt roligt att vi planerar att rädda ödehuset. Många är nyfikna och glada och vill komma förbi och se hur det går eller titta in i huset. Det betyder nog mycket för många att vi tar hand om huset.

Paret berättar att huset är en del av byns historia. Det är många som berättar att de har släktingar som har kopplingar till gården. Jim och Elin berättar att de trots allt inte vet så mycket om husets historia. De senaste 100 åren har Gamm-Ols stått övergivet och obebott. Med undantag för några år under andra världskriget, då en soldat huserade i den gamla gården. Ett av de mindre rummen inreddes och varmbonades åt soldaten. Efter sig lämnade han en gammal militärväska, som Jim och Elin hittade i huset. I väskan fanns några gamla kartor och en penna tuggad i ena änden. Vad som hände med soldaten är det ingen som vet.

Elin och Jim har ingen pressad tidsram för renoveringen, det får ta den tid det tar.

– Vi ser det som ett livsprojekt. Men tanken är att börja med huset inom två år. Steg ett är att bli klar med ladugården, där vi planerar att inreda en lägenhet på övervåningen, så vi kan flytta ut på gården. Sen behöver vi nog ett litet sabbatsår innan vi kör igång med huset. Jims styvfar Leif är timmerman. Han har jobbat med timringar hela livet. Han var med oss när vi skulle genomföra köpet och tyckte att timret var i väldigt bra skick. Han är nog lite sugen på att börja.

Vad tänker ni om framtiden?

– Vi är väldigt glada över att få bo i Roknäs och detta är vårt livstidsprojekt. Det får ta den tid det tar. För här ska vi bo. Våran äldsta säger att hon vill ta över huset när hon blir stor. Vi hoppas det blir så, säger paret och skrattar.