“Jag trodde inte ens jag hade en framtid, nu sitter jag här och pratar om den”

För Vincent blev kulturen i Piteå mer än ett fritidsintresse. Den blev en livlina. Från en tuff tonårstid hittade han sin trygghet i ateljén, i musiken, i teatern och i gemenskapen på estetlinjen. Vincents berättelse visar hur kraftfullt det kan vara när en stad satsar på mötesplatser för unga och ger dem rum att växa, skapa och känna gemenskap.  Det pratas ofta om Piteå som kultur- och evenemangsstaden i norr. Och i Piteå finns en lång tradition av att både kommunpolitiken och näringslivet satsar på kultur. Värdet av det blir väldigt tydligt när jag hör Vincents viktiga berättelse. En berättelse fylld av smärta, men också med hopp.

När 18 åriga Vincent blickar tillbaka på högstadiet är det som att han ser en annan version av sig själv. En som var rädd, ensam och övertygad om att allt som gick fel var hans eget fel.

”Jag minns mest väntrum och psykologbesök. Jag kände att depressionen liksom följde efter mig, som om den hade bestämt sig för att bo i min skugga”, säger han.

Självskadorna dolde han under långa ärmar. Självtvivlet blev större för varje dag.

”Jag var helt säker på att det inte fanns en väg ut. Jag tänkte att det här är mitt liv. Punkt.”

Men så dök en oväntad chans upp. En kompis bjöd med honom till Culture Club på Kaleido i Piteå. Det blev början på något helt annat.

En dörr som öppnades

Det första besöket på Kaleido blev som att få syn på en lösning han inte visste att han saknade. ”Jag kom in och kände att ingen dömde mig. Jag behövde inte vara stark eller glad eller normal. Jag kunde bara vara. Det var en känsla jag aldrig hade haft förut.”

Ateljén blev en fristad. Musiken gav ett sammanhang. Teatern erbjöd en möjlighet att kliva in i ljusare roller.

”Att stå på scen och få vara någon som inte bar på allt det svarta inombords, det gjorde något med mig. Det var som att ljuset i teatern fick låna ut lite av sin styrka till mig.”

När det var dags att välja gymnasielinje visste han redan svaret. Estetlinjen på Strömbackaskolan i Piteå var inte bara en linje, det var en livboj.

Att hitta sin plats

“Att vara ung i Piteå har definitivt både sina för- och nackdelar. Det finns mycket redan nu för unga att göra och det är en väldigt fri stad men om man som ung i en mindre stad kanske bryter normerna eller gör saker som att klä sig annorlunda kan man känna att det är svårt att passa in. Det gäller speciellt i yngre tonåren när man kanske inte har hittat likasinnade personer.” 

På gymnasiet kom vändningen, då pusselbitarna till slut föll på rätt plats.

”Jag kände mig plötsligt som en del av något. Bara det att gå i en klass där alla älskade skapande av olika sorter, precis som jag, gjorde att jag kunde andas på ett nytt sätt.”

Mörkret släppte sitt grepp. Självförståelsen växte. Och för första gången på flera år vågade han drömma om framtiden.

Fotografin blev en ny väg framåt. Den gav kreativ glöd, men också en djupare relation till hans farmor.

”Hon är en av mina största inspirationskällor. Genom konsten fick vi ännu mer att dela. Det betydde mer än jag kan beskriva.”

Det är tydligt när jag träffar Vincent att han vågar vara både stark och skör på samma gång. Vincent har bestämt sig för att våga prata öppet om sitt mående.

”Att öppna upp hjälper inte bara mig, det hjälper också jättemånga andra. När man börjar prata öppet om sitt mående så händer det också något i hur andra vågar bemöta en. Det är många som skriver till mig eller säger att de känner igen sig och att det hjälper dem att också våga öppna upp och prata om sådant som är svårt.”