Jag träffar Selamawit Yohannes efter ett arbetspass på Berggården, äldreboendet i Piteå där Selamawit jobbar. Det är tydligt när man träffar Selam, som hon också kallas, att hon bär både styrka och stillhet med sig. Hennes resa till Piteå är lång – både geografiskt och känslomässigt. Den började i Eritrea, fortsatte genom Sudan, Turkiet och Grekland, innan hon till slut nådde Sverige i september 2014. Exakt tre år efter hon påbörjat sin flykt från sitt gamla hemland. I september 2011.

Att lämna sitt hemland var inget enkelt beslut. I Eritrea hade Selamawit varit inkallad till militärtjänst under ett utdraget krig mot grannlandet Etiopien. Hon arbetade med att ge första hjälpen åt skadade – unga som gamla, och fick ta hand om både skottskadade och döda människor.

“Vi visste inte när det skulle ta slut, när vi skulle få komma hem igen. Jag hade ingen frihet och jag var rädd.” berättar Selam.

Till slut kändes situationen i hemlandet ohållbar och Selam kunde inte stanna längre. Med sin brors hjälp påbörjade hon flykten och lämnade hemlandet Eritrea utan att kunna ta farväl av vänner och familj. Den enda som visste att Selam planerat att fly var hennes bror.

Nu påbörjades en tuff tid med en tre år lång resa genom flera länder. Nätterna var kalla och framtiden oviss.

“Jag bestämnde mig för att fly, kriget tog inte slut, jag kunde inte komma tillbaka hem. Det var en farlig resa, det var mörkt, men jag var inte rädd, efteråt fick jag höra hur farligt det var att många som hade dött på båtfärden över medelhavet. Det var nog tur att jag inte visste det innan.” säger Selam.

Selam minns tillbaka på den tuffa resan som innebar många tankar om framtiden.

“Det var mycket tankar, hur skulle allt bli, det var svårt att tänka sig hur framtiden skulle bli. Vad skulle jag göra? Vart skulle jag hamna?” minns Selam.

I Grekland, efter två år på flykt, lyckades Selam låna en telefon och kunde höra sin familjs röster för första gången igen.

“Första gången jag fick prata med familjen efter jag hade flytt – jag bara grät. Det var när jag kom till Grekland. Det hade gått två år utan att jag fick höra deras röst. De var glada för min skull, de saknar mig och det är jättejobbigt , men de visste att jag skulle få ett bättre liv.” berättar Selam.

När hon till slut kom till Sverige i September 2014, precis tre år efter hon påbörjat flykten började den nya resan. Första boendet var i Gävle, sedan kom Selam vidare till Kiruna – där hon möttes av snö för första gången i livet.

Selam berättar om Tore och Rut som mötte upp på tågstationen i Kiruna.

“De visade oss matbutiken Coop. När jag kom till Coop träffade jag en tjej som jag lärde känna i Grekland. Precis den dagen när jag kom till Kiruna var hon på Coop samtidigt som jag. Hon skrek Selam!! Jag trodde aldrig jag skulle träffa någon jag kände. Hon bjöd hem oss till sin lägenhet och bjöd på Eritreanskt kaffe. Vilken tur, det var en bra första tid.” berättar Selam

Vintern i Kiruna blev kall, mörk och svår. Men också fylld av vänskap. Hon började lära sig svenska på ABF och blev välkomnad av människor i kyrkan – kvinnor som Inger och Gudrun, som fortfarande finns i hennes hjärta.

“Det var jobbigt att det var kallt och snö i Kiruna. Det var första gången jag såg snö. Jag tyckte det var jättefint, sen märkte jag hur kallt, blåsigt och halkigt det var, då ville jag inte bo i Kiruna längre. Ibland ville jag bara gråta. Jag hade en kompis i Kiruna som grät varje kväll, sen flyttade hon till södra Sverige.”

När Selamawit sedan fick uppehållstillstånd blev Piteå hennes nya hem. Hon började på SFI, och så småningom fick hon jobb som undersköterska – ett yrke hon trivs med, trots att det är tufft.

“Jag gillar att ta hand om de äldre, det är jag van från mitt hemland, men ibland är det ett tufft jobb.”

I dag bor Selamawit kvar i Piteå och trivs.

“Jag tycker det är jätteskönt i Piteå, folk är jättesnälla. Språket är ett problem, men de tog sig tid och lyssnade, hjälpte till. Många i Piteå har ett gott hjärta. Jag känner andra som hamnat i andra städer och när de kommer till Piteå säger de samma sak: Vad Piteå har snälla folk.” berättar Selam och ler. “Jag håller med. Jag sa till dem – kom hit.”

Hon berättar om hur hon fick nya vänner på kvinnosamlingar på Framnäs, om hur hon gått på målarträffar på Kaleido, om gemenskapen i kyrkan, och om att bara få umgås med vänner och äta middag tillsammans när hon inte jobbar.

Det Selam uppskattar allra mest med sin nya hemstad är tryggheten och lugnet.

“Förutom människorna som är snälla och vänliga i Piteå är det lugnt och lagom mycket folk. Det är ingen kriminalitet här och jag är aldrig rädd när jag går hem från kompisarna eller jobbet på kvällen.”

Men allt har inte varit lätt. Hennes mamma, som hon inte hann återförenas med, gick bort 2019. Sorgen bär hon med sig. Och trots att hon gärna skulle vilja att fler från hennes familj kom till Sverige, har det inte varit möjligt.

“Tyvärr har ingen mer från min familj kommit till Sverige, men vi har träffats i Etiopien. Det är jobbigt. Fram för allt saknar jag min mamma. Det är ledsamt att hon dog, men det är livet. Man vet inte.” säger Selam och stryker en tår från kinden.

Selamawit är idag 50 år och har skapat sig ett nytt liv i trygghet i Piteå. Hon fortsätter att arbeta inom vården och sprider värme omkring sig. Och även om några av hennes vänner tycker att Piteå ligger för långt bort, säger hon alltid: – Kom hit. Det är värt det.