“Jag skulle säga att Piteå har förändrats mycket mer sedan jag flyttade hem för 10 år sedan än under de 15 åren jag var borta”

Musikstaden Piteå, en kreativ grogrund

Camilla Neideman är född och uppvuxen i Piteå. Piteå var en trygg startpunkt och en kreativ grogrund. Men sällan slutdestination i Camillas drömmar som ung. “Under högstadiet tänkte jag nog absolut att jag skulle bli rockstjärna” minns Camilla, som idag menar att hon växte upp med en släng av sund hybris. Camilla ser tillbaka på en trygg uppväxt där musiken spelade en huvudroll i hennes liv och kom att forma henne till den hon är.

”Musikutbudet var fantastiskt i Piteå under min uppväxt. Det fanns replokaler och spellokaler som till exempel Regnbågen och Grossen, där det jämt var spelningar. Det var många som brann för ungt arrangörskap i Piteå och skapade mycket möjligheter för oss som var unga.” säger Camilla om uppväxten i musikstaden Piteå.

“Att växa upp i Piteå var fantastiskt med de möjligheterna som fanns då. Ändå fanns bilden av att om man ska spela och lyckas behöver man flytta. Det var inte min direkta flyttanledning men det kändes ändå självklart att röra på mig. Normen var nog så i min generation, man skulle ut i världen och många flyttade till Oslo, London och Stockholm.”

Samtidigt som Camilla visste att hon skulle flytta när hon gått ut skolan var Piteå allt annat än tråkigt och tomt. För Camilla var det här hon hittade musiken. Det fanns replokaler, scener och en kultur där unga faktiskt fick ta plats.

Daydream och musiken som räddade tonåren

Många som växte upp i Piteå på 90-talet minns förmodligen popcorebandet Daydream. Bandet tycktes synas överallt, och de unga tjejerna i bandet var välkända lokalt.

Regnbågen, ungdomsgården där ”alla hängde”, blev en självklar scen. Spelningar i Umeå, Älvsbyn och Skellefteå avlöste varandra.
“Vi spelade nästan varje helg”, minns Camilla, som spelade i bandet under hela sin tonårstid, från årskurs sju till sista året på gymnasiet.

”Jag hade alltid drömt om att spela i band och minns att jag redan som 11 åring filosoferade: tänk om man kunde ha ett skatepunkband. Det var lite som en dröm när jag fick frågan från tre äldre tjejer i skolan. Jag skrev de flesta av Daydreams låtar men jag minns att jag inte alls gillade att fronta och sjunga inför folk, det blev en skräck, så det kändes helt naturligt att bli trummis.” säger Camilla och skrattar.

Camilla minns med värme alla kvällar i replokalen och på små scener runt om i norr- och västerbotten.

”Att spela musik räddade så mycket av tonåren. Det gav fokus. Det var befriande att inte behöva vara den perfekta flickan och istället ha trasiga byxor, docs och vi behövde inte prestera eller polera vår yta alls. Inställningen var mer ’fuck you’! Vi fick mycket uppmärksamhet men det var inte det som var drivet, vi tyckte det var roligt att spela ihop.”

Musiken blev ett sätt att få utlopp för tonårens känslor.

“Att spela trummor och höra ljudet av distpedaler dagligen är nog terapeutiskt när man är tonåring, det kanaliserade nog ungdomens frustration. Jag fick ut så mycket känslor genom att skriva musik och spela.”

Från rocker till yogi

Trots alla möjligheter och utbud i Piteå minns Camilla att bilden ofta var att man behövde flytta för att ”lyckas”. Så vid 19 års ålder bar det av till farmors lägenhet i Stockholm och jobb på Kulturhuset, vidare mot studier i Östersund och sedan Skåne där Camilla pluggade ljudteknik och trummor på folkhögskola. I Östersund kom hon att hitta till något annat, som följt henne som en nära vän sedan dess, yogan.

“När jag var 16 år fick jag tinnitus, läkaren sa att jag jag skulle få leva med tinnitus resten av livet, men jag sökte mig fram på Altavista (dåtidens sökmotor) och hittade till meditation och yoga. Det hjälpte mig att hantera situationen och även på sikt bli av med min tinnitus. När jag flyttade till Östersund hittade jag äntligen en yogalärare. En vithårig tant i mjukisbyxor, jag minns att jag tänkte: någon gång ska jag bli en sån tant”.

Efter ytterligare en mellanlandning i Stockholm, vid 23 års ålder, tog hon sedan ett av sitt livs största kliv då hon reste ensam till Indien för att utbilda sig till yogalärare.

“Jag hade hittat en yogautbildninng i Nya Zeeland och minns att jag ringde pappa ‘har du tänkt på vad det kostar att bo där ett år?’ frågade pappa, jag blev så sur så jag slängde på luren”, säger Camilla och skrattar.  “Så jag kollade upp utbildningar i Indien, chansade och for. Jag packade in alla mina kläder in i mitt trumset när jag skulle låna ut mitt rum i kollektivet där jag bodde. Man kan säga att jag döstädade, jag var verkligen skräckslagen inför att flytta så långt bort.” berättar Camilla.

“Indien var ett helt annat universum. Men det var en av de bästa sakerna jag någonsin gjort. Jag fick bara vara den jag var just då. Det blev nog lite av en transformation från rock-Camilla till en yogi med mjukare ideal.”

Efter Indien flyttade Camilla tillbaka till Stockholm, där livet med musiken tog ny fart. Killen som lånat Camillas lägenhet under halvåret i Indien, David, skulle komma att bli något mer än en nära vän, då de inte bara hittade musiken, utan även varandra.

“När han kom och knackade på för att lämna sina saker, då fick jag upp ögonen för honom. När jag kom tillbaka från Indien startade vi ett band tillsammans. Vi fick vår första spelning på Krokodil av Ronny Eriksson. Det var då det sa klick med David.”

En död katt i frysen

När Camilla kom tillbaka från Indien anordnade hon en städfest, för det var så stökigt i kollektivet.

“Hyresvärden sa att vi fick inte röra frysen, som vi tänkt avfrosta. Det visade sig att längst där inne låg den döda ‘storkatten’. Jag åt aldrig upp mina blåbär från den frysen. Vi kände oss traumatiserade av händelsen och gjorde en låt om det.”

Därifrån kom låten ”Dead cat blues” och bandnamnet Le Chat Mort.
Bluegrassbandet spelade överallt i Stockholm. Källare, klubbar, restauranger. En tid som gjorde bandet väldigt sammansvetsat.
Turnéer och spelningar på både små scener och stora festivaler i Europa och USA följde och bandet har till exempel spelat i alla stadsdelar i New York.

“Vi är ett jättelitet band, men på en plats i franska alperna känner hela stan till oss. Det är fortfarande helt overkligt.”

Där, i La Roche vann bandet där en tävling – bästa Bluegrassbandet i Europa – som tog dem bland annat till Colorado.

Ett nytt fokus

Åren gick, Camilla passerade 30 och blev mamma. I takt med att första barnet kom dök också tankarna på anknytningspersoner och hur barnens liv skulle se ut upp.

“Man fortsätter hitta sig själv hela livet. För mig flyttades fokus från mig själv och min egen förverkling till något viktigare i och med föräldraskapet , det var det som var första steget till tankarna på att flytta hem.”

”Jag minns att jag gick fram och tillbaka med barnvagnen i en liten skogsplätt då tankarna dök upp: Ska mitt barn växa upp i den här förorten? Vi båda kände att vi ville ge barnen ett annat liv. Något annat än tunnelbana och en picknick i en park på Söder. Vi ville ge barnen en större yta, kunna springa ut på en äng efter frukost, åka bräda en vardagkväll och röra sig mer fritt.“

Camilla upptäckte att hon inte längre nyttjade utbudet i Stockholm. Det fanns en längtan att kunna ha nära till anknytningspersoner, gå ut på en gård och att träffas mer hemma med vänner.

2016, när parets första barn snart skulle fylla två beslutade de sig för att flytta hem till Piteå.
Ett beslut som kantades av mycket tvivel. Hur skulle det gå att fortsätta driva yogaföretaget? Hur skulle det bli med bandet? Hur hade Piteå förändrats?

”Jag var nog lite rädd för att flytta tillbaka”, berättar Camilla. “Jag minns att jag googlade landsbygd vs. stad för att få ett svar. Som att jag behövde hitta svaret någon annanstans. Det fanns mycket tvivel. Men jag var redo för ett nästa steg med något annat.”

Ensamhet och nya sammanhang i ett förändrat Piteå

Trots tvivel vågade den lilla familjen ta steget att flytta hem. Efter första året i Piteå fick Camilla jobb som coach på Go Business, efter tio år som egenföretagare. Flytten var ett beslut som de aldrig ångrat, trots att det inte var helt enkelt i början.

”Jag har nog aldrig känt mig så ensam som första året. Jag var inte självklar för någon.” minns Camilla, men berättar att hon efter ett tag kom in i ett nätverk och hittade nya sammanhang med andra egenföretagare på Pensionatet i Piteå.

”Jag minns att jag tänkte: oj, finns det ett sånt här ställe i Piteå? Då kanske vi kan bo här. Jag upptäckte att det fanns andra sammanhang och andra personer i Piteå än när jag växte upp. Jag tror det var bra för mig att inte stanna i Piteå och bara bo kvar, det är bra att få längta tillbaka. Det var ett aktivt val – Vi valde Piteå.”

”Under den utflugna tiden landade jag nog en hel del i vem jag var, men jag tror att flytten och valet att återvända har betytt ännu mer för mig att våga landa på en plats och hitta ett lugn i tillvaron. Jag känner mig mer grundad här. Det finns något fint att återvända till sina rötter.”

Camilla berättar att hon insåg att Piteå förändrats.

”Jag skulle säga att Piteå har förändrats mycket mer sedan jag flyttade hem än under de 15 åren jag var borta. Det finns fler möjligheter, fler restauranger. Bättre företagsklimat. Det startar många nya småföretag och det finns många kvinnliga småföretagare i Piteå som berikar och skapar nya möjligheter för staden.”

Camilla berättar att hon ser så mycket driv i entrepenörerna i Piteå och i norr, att fler startar företag och bygger upp positiva initiativ. Framförallt i sin roll som coach för företagare genom Go Business.

Hur blev det då? Tio år efter hemflytten

“Jag trivs med kontrasterna, att ha Piteå som bas och sedan resa ut i världen.”

“Det är ett lugnare liv i slutändan, att få vara så nära naturen, att inte sitta på tunnelbanan och i bilkö jämt. Att få vara nära familjen. En trygg skola för barnen, som de kan cykla till. Det är något charmigt med att nästan alla känner alla. I början var det läskigt, men det är också något fint i det nära livet.”

“Här finns space, fantastisk natur, och väldigt många fina människor jag hunnit lära känna… och det finns ju mer utbud idag än vad det fanns när vi var små. Utbudet av aktiviteter ökar för barnen. Sen är vi så globala idag. Man kan jobba internationellt vartifrån som helst.”

Vilka är Piteås största styrkor?

“Jag har alltid tyckt det är så magiskt att vistas ute här. Att kunna se magin i omgivningen, det otroliga ljuset som bara vi har här uppe. Att uppskatta att det inte är för mycket folk, vi behöver inte sträva efter att bli en storstad. Det kryllar mer och mer av saker som händer. Det handlar inte om storleken utan mer om vad människor gör av  det vi har. Det finns en storstadsnorm, men vi hade en längtan efter att bryta den. Det finns jättemånga fördelar med att Piteå inte är så stort. Många är nog hemmablinda – ut och se skärgården!”

“Jag uppskattar att vi har space, att var du än ska så tar det bara en kvart dit, närheten till Vallsberget, som för övrigt blir bättre för varje år, att kunna röra sig fritt. Och tryggheten. Jag kände mig aldrig rädd i Stockholm, men jag tror ärligt talat att det hade känts lite klaustrofobiskt att låta barnen växa upp i en storstad. Det är något fint med att bo i en liten stad, det är en annan trygghet, säkert eftersom en själv erfarit det. Det är en plats av hem. För mig känns det viktigare att barnen ska få ha med sig den här platsen av hem i sitt hjärta än en förort i Sthlm. När vi åkte till Vallsberget nyligen utbrast min dotter: ”tänk att det här är mitt hem!”. Det tyckte jag var fint. Det finns något stabilt med ett mindre samhälle. Allt är möjligt.”

Vad skulle du säga till någon som längtar hem men inte riktigt vågar, som tvivlar?

“Hur svårt ska det vara? Det är bara att hoppa. Gör det bara. Det kan vara lite tufft i början. Det var lättare att gömma sig i mängden i en större stad, men det är värt det på sikt. Det går ju att flytta tillbaka om det känns fel”, avslutar Camilla med sitt signaturstora leende.