“Att flytta hem igen har gett oss helt nya möjligheter”

En växande hemlängtan

Jessica och Pelle trivdes i Skåne. Det var ett liv med puls och stimulerande jobb. Paret rotade sig i den nya hemorten Malmö där de köpte och totalrenoverade ett gammalt hus och fick två barn. Men allt eftersom barnen blev större började också samtalen vid köksbordet allt oftare handla om den stora frågan – Ska vi ändå inte flytta hem igen?

“Det var när Pelles pappa gick bort som tankarna på att flytta hem kom på riktigt. Vi kände att det var tufft att bo så långt ifrån. Vi kände båda två att vi behövde vara närmare familjen och att barnen skulle få en större del av våra familjer i sitt liv. Det blev så tydligt att de finns ju inte för alltid.” 

Varje sommar tog Jessica och Pelle med sig barnen och åkte hem till Piteå. “Det var underbart att komma hem, somrarna var fantastiska och från barnen var det gråt och tandagnisslan varje gång vi skulle tillbaka till Skåne.”

Ett oväntat telefonsamtal väckte en gammal barndomsdröm

En sommar på slutet av semestern, när familjen hade packat för att åka hem till Skåne ringde telefonen, det var grannen från Lillpite som undrade om de skulle vara intresserade av att köpa den gula gamla Norrbottensgården i byn. Gården som kallades “Rangas”, efter kvinnan som hade bott där.

“Jag minns att vi i princip satt i bilen packade och klara för Skåne när vi fick samtalet. Jag hade drömt om den där gården redan som barn: ” där skulle jag vilja bo”, men i vuxen ålder hade jag inte grubblat mycket på det. Det var en barndomsdröm som hade litegrann fallit i glömska, men när vi fick erbjudandet kändes det plötsligt så självklart. Klart vi måste köpa det!”

Jessica och Pelle fick en nyckel och direkt när de klev in i det gamla huset kände de att de kommit rätt. Tanken med köpet var inte att flytta hem. Det var att huset skulle vara en plats att bo på när de kom hem på somrarna, en egen samlingsplats att kunna bjuda hem släkt och vänner till.  “Sen såddes ett frö att det kanske är här vi ska bo. Svärfars bortgång, barnen som blev äldre och saknaden av familjen… huset var nog den sista pusselbiten som gjorde att vi kände ”nu återvänder vi”, minns Jessica.

“Vi ville ge barnen rötterna. Man blir otroligt patriotisk när man har bott hemifrån länge. Man ser sin hemstad i ett nytt ljus. Jag vill att barnen ska kunna varje gupp i vägen där man cyklat själv. Det finns något så djupt rotat, fina minnen och känslor som man vill att barnen ska få. Och Pelle ville verkligen inte att barnen skulle behöva växa upp i en storstad. Det handlade nog mycket om trygghet. Det fanns ingen återvändo för honom på den frågan.”

Till en början var Rangas ett andhål. En plats att samlas när familjen kom hem på sommaren. Men julen 2017 bestämde de sig. “Barnen var 5 och 9, det kändes som nu eller aldrig.”

Drömhuset som växte fram på distans

Jessica anlitade sina två bröder och pappa som alla är snickare till att ge nytt liv åt den gamla Norrbottensgården.

“Min ena bror, Jörgen, var den första som fick veta att vi planerade att flytta hem. Han blev jätteglad och ville gärna ta på sig byggprojektet. När vi sedan berättade för våra familjer möttes vi av glädje, vissa grät, det var fantastiskt att få de reaktionerna, att alla blev så glada, inte minst våra föräldrar såklart.” minns Jessica

Redan i februari 2018 påbörjades den stora renoveringen av gården. En renovering som till största del skedde på distans, då vardagspusslet med jobb och skola nere i Malmö fortsatte precis som vanligt, samtidigt som husprojektet tog fart. Att renovera ett gammalt hus är en utmaning och alla val som behöver göras är många. Men Jessica och Pelle är inte personer som räds ett projekt. Jessica menar snarare att de alltid haft gemensamma projekt och att det ofta varit ett kitt i deras relation. Med erfarenhet av den omfattande husrenoveringen i Malmö i kombination med Jessicas stora intresse för inredning påbörjades nu ett gediget planeringsarbete. 150 mil norrut började Jessicas bröder och pappa riva ut allt som skulle bort i den gamla Norrbottensgården. “Det var bara timret var kvar.” berättar Jessica.

“Jörgen var arbetsledare, han är min klon fast i snickarformat och vet precis hur jag vill ha det. Jag och Pelle hade jobbat varenda kväll med planeringen av renoveringen i ett halvårs tid. Vi hade ritat in varenda detalj, från eluttag och köksinredning till fasadbeklädnad. Det var ett stort jobb, men också väldigt roligt. Det blev många kvällar med ett glas vin och husplanering i AutoCad innan bygget körde igång. Snickarna fick en hel bibel att utgå från av oss”, skrattar Jessica

Renoveringen av huset tog drygt ett halvår, och nästkommande sommar kunde de flytta in i drömhuset. “Nu har vi bott här sedan 2018 och vi är så otroligt nöjda med hur huset blev, det blev precis så bra som vi hade tänkt oss.”

Från renoveringsdagbok till instagramraket

Kanske känner du igen Jessica och huset från instagramkontot @rangas_etc?
Genom kontot som idag har över 120 000 följare når Jessicas innehåll från hemmet i byn Lillpite ut till hundratusentals inredningsintresserade människor. På instagram delar Jessica varje vecka med sig av inspirerande inredning från familjens hem, vackra dukningar, stilleben, blomsteruppsättningar och mysiga stunder med god plockmat och bubbel vid brasan – Rangas fredagsbistro.
Men det hela började som en renoveringsdagbok för renoveringen som skedde på distans.

“Det började med att jag ville dokumentera bygget. Vi bodde ju 150 mil bort under renoveringen, brorsan skickade bilder till mig och jag ville att familj och vänner skulle få ta del av resan. Från början var det en renoveringsdagbok för närmaste kretsen. Jag minns så väl när jag hade 65 följare, det var ju fler än jag kände. Då gjorde jag ett inlägg som handlade om våra tankar kring renoveringen. Det var startpunkten på att göra något annat som blev mer än dagboken. Sen rasslade det bara på. Jag började leta mig till andra som var i samma fas, som renoverade eller byggde nytt, det blev som ett community. Jag tänkte att när vi flyttade in och renoveringen var klar, skulle det ta slut”.

Men det blev precis tvärt om, när familjen flyttade in och Jessica började lägga ut bilder från hemmet började kontot växa. De fick förfrågningar från tidningar som ville komma och göra inredningsreportage och vid det här laget har hemmet visats upp i både lokaltidningen och de flesta av landets stora inredningstidningar.

“Den stora raketen var nog när franska Elle fångade upp en av mina första filmer från “bistron”, en del av köket med en mindre matplats och öppen spis. Det var en häftig känsla att det jag gjorde kunde intressera så många” minns Jessica “Intresset för livet i norra Sverige är stort. Många är fascinerade av norrskenet, midnattssolen och livet på landet. Jag visar mest av det i mina händelser, i flödet är det inredningsintresset som får ta plats, men landsbygdsmiljöerna med grånade lador och rallarrosor, skogen och typiska norrbottniska miljöer vill jag gärna visa och det finns ett stort intresse från följarna. Många följare skriver att de önskar att de någon gång får möjlighet att åka så högt upp i landet.” berättar Jessica.

Instagramkontot blev så småningom mer än ett fritidsintresse och gav upphov till nya möjligheter som Jessica inte hade kunnat förutse. Jessicas stora intresse och fingertoppskänsla för inredning, färg och form ledde till att hon fick många förfrågningar på inredningsuppdrag från privatpersoner runt om i kommunen. Numera kan Jessica även titulera sig Certifierad inredare.

“Jag fick fler och fler uppdrag från privatpersoner och företag och samtidigt var Pelle i färd med att starta ett nytt konsultföretag och då startade vi ett AB tillsammans. Det öppnade såklart nya möjligheter och jag kunde gå ned i tid på mitt dåvarande jobb, för att på deltid jobba med mitt intresse, det är ju lite häftigt ändå“.

Nya möjligheter

Men det är inte bara instagramkontot som varit en överraskning när det gäller nya möjligheter.
En av de största farhågorna Jessica hade inför hemflytten var att hon inte ville lämna det stimulerande arbetet hon hade som pressansvarig på Malmö Turism.
Gick det att hitta ett motsvarande jobb i Piteå?

“Jag var på en jättebra plats i livet och trodde nog att det inte kunde bli bättre när vi flyttade hem. Att lämna det livet,  jobbet och vännera var en stor sorg. Men flytten har öppnat dörrar som jag aldrig kunde ana att de fanns. Jag hann knappt flytta hem så fick jag ett stimulerande uppdrag inom besöksnäringen som i sin tur ledde mig till en helt ny bransch: de gröna näringarna. Där har jag verkligen fått något nytt att bita i och känt mig uppskattad för mina erfarenheter, vilket gör att jag själv också vågat ta mer plats. Jag jobbar idag dels med frågor kring de gröna näringarna och med varumärkesarbete på Piteå kommun, ett både lärorikt och utvecklande jobb.” 

“Det finns nog lite av en förlegad bild av att det inte finns så mycket intressanta jobbmöjligheter i norra Sverige, men det är en myt. Piteå är en liten kommun med stora möjligheter. Bara för att man flyttar till en mindre ort så finns det ändå utmaningar och möjligheter inom jobbet. Det finns mängder av intressanta jobb här uppe.” 

Ett nytt liv fyllt av livskvalitet på landet

Kontrasterna mellan storstaden Malmö och byn Lillpite med sina 700 invånare är stor. Att lämna det man byggt upp under lång tid är svårt. Men också en resa som Jessica redan gjort 20 år tidigare, om än i motsatt riktning.

“Det är klart att det var läskigt, men ibland behöver man bara kasta sig ut. När väl bollen är i rullning behöver man bara släppa taget. Vi hade ju redan gjort flytten en gång. Det är tufft att lämna ett helt liv, men livet är för kort för att inte våga testa.”

Att flytta tillbaka till hembyn och återvända till rötterna beskriver Jessica som något väldigt speciellt, då hon idag ser på sin gamla hemort med nya ögon. Att kunna glömma plånboken i affären och den ligger kvar, att känna grannarna vid namn, att sonen kan ta sig till skidbacken med kompisarna var och varannan kväll, närheten till naturen… Allt sammantaget är det små saker som skapar både trygghet och livskvalitet menar Jessica.

“Jag har verkligen lärt mig att uppskatta att vara ute i naturen på ett annat sätt. Jag behöver inte söka mig till det, jag har naturen runt husknuten. Jag tar mer tillvara på sånt jag kanske inte uppskattade när jag var yngre, som skogen, i Skåne finns ju inte mycket till skog. Jag är ju nu i min hembygd, jag har familj och släkt nära. Att vara tillbaka på landet betyder mycket.”

Visst blir det några mil i bil när man bor på landet menar Jessica. Kanske är det något som många som bor i storstäder kan backa inför när de går i tankarna att flytta ut på landet? Men något hon tagit med sig från åren i Malmö är synen på avstånd i tid i stället för i mil.

“I Malmö räknade jag allt i tid, där tog jag mig fyra kilometer på 20 minuter, här hemma tar jag mig 2 mil på samma tid. Det är ett mindset. Bara för att man bor på landsbygden behöver det inte ta längre tid att färdas än i en storstad och man behöver inte bli isolerad för att man bor på landet. Dessutom har vi ju fantastiska vägar här uppe. Se bara snöröjningen som jag verkligen tycker funkar exemplariskt. Det går snabbt att ta sig. Avstånden blir kortare om man räknar i tid i stället för i kilometer eller mil.”

Men vad är hemma? Kan hemma vara olika platser?

“Där man trivs är ju hemma. Landsbygden är hemma, samtidigt som jag också trivs med puls. Jag har stillheten hemma, men jag kan söka mig till tempot, jag kan uppskatta kontrasterna. I Malmö hade vi pulsen 365 dagar per år. Men man har ju inte möjlighet att nyttja det i vardagen. Idag får barnen växa upp i lugnet, men vi åker till Malmö flera gånger per år, eftersom vi har vårt sommarhus i Skåne. Ibland är finessen också att åka till pulsen. Det finns också massor av saker som händer i Piteå och runt omkring. Idag kan jag känna att vi kan erbjuda barnen det bästa från båda världar. Vi har rötterna här, men hemma kan vara på mer än en plats.”

Vad skulle du säga till en annan hemvändare som funderar på att flytta tillbaka till Piteå?

“Möjligheterna i Piteå är så mycket större än man faktiskr tror. I storstäderna är smörgåsbordet oändligt, det finns hur mycket som helst att välja på, tillslut finns det så mycket att välja på så det blir ingenting. Jag skulle nog säga: Våga!