Det är en av de där dagarna när snön börjar ge upp, någonstans mellan vinter och vår, som jag går över den blöta gräsmattan. Det pyser lätt under skosulorna varje steg jag tar. Vattnet porlar i rännilar längs vägdiket, det droppar från takrännorna och i skuggorna ligger fortfarande små envisa snöhögar kvar. Marken luktar jord, surt fjolårsgräs och något som kanske är hopp. Den där typiska doften som är svår att förklara för någon som aldrig bott här – lite dov och murrig, men ändå märkligt välkommen.

Jag har bott söderut i flera år. Där kommer våren med blommande träd, fågelkvitter och filtar i parker redan i mars. Men det är något med våren här som liksom griper tag i en djupare. Kanske för att den är mer förtjänad. Mer efterlängtad. Den kommer inte med färg, den kommer med ljud, doft och känslor. Och ljuset såklart! Hur dagarna drar ut på tiden, smyger sig kvar om kvällarna och plötsligt vägrar ge upp. Från att ha ätit middag i mörker till att stå vid diskbänken och upptäcka att solen fortfarande skiner.

Sonen har tagit fram cykeln. Det knastrar när han cyklar över den grusiga asfalten. Jag minns tydligt hur det var, hur man letade de där första torra fläckarna på vägen, hur gympaskorna åkte på fast snön låg kvar i stora sjok och strumporna blev blöta direkt. Och fötterna hade förstås vuxit sen sist skorna användes, men det spelade ingen roll. Det var ju vår nu! Mössan glömdes “av misstag” hemma eller gömdes i jackfickan så snart mamma var utom synhåll. Vinden bet lite i öronen, men det gjorde inget, man ville bara känna den där friheten när man susade fram längs vägen till kompisen på andra sidan åkern.

Det ryker från en altan längre bort. Någon har dragit i gång grillen för säsongen, i dunväst och med snöskyffeln fortfarande kvar intill. Doften av kol och marinad letar sig genom kvarteret.

I älven som slingrar sig genom byn börjar isen röra på sig, spricker och släpper taget. Det brungula vattnet färgar isen och drar flaken med sig i sakta mak ner mot kraftverket. Jag tänker på hur vi brukade stå där som barn, nyfikna och lite för nära älvkanten. Alltid samma fråga därhemma: “Får man bada nu?” Svaret var nej. Men ibland doppade man fötterna ändå, fnissade och sprang hem med tår som isbitar i skorna och duschade dem varma.

Och sen, som alltid, går allt i rasande fart. Från brunt och visset gräs till skirt grönt och frodigt. Från snöhög till blommande syrén. Från kvällsljus till midnattsljus. Sommaren dundrar in och helt plötsligt är vi ikapp sörlänningarna som skrutit om barfotaliv och årets första nypotatis redan i maj.

Piteå om våren – en plats lätt att älska.